Forshaga var ett speciellt ställe från början till slut.

Jag älskade egentligen stället. Speciellt i början, chansen att få börja om på början.

Efter ett tag fick mer och mer folk hemlängtan och färre och färre ville stanna kvar över helgerna.

Detta fortsatte, men jag tyckte om Forshaga. Älskade att ha mitt eget och alla fina vänner runt om kring mig.

Efter ett tag upptäckte jag vad Forshaga gjorde mig, att det inte var så bra som jag trodde.

Ett tag innan studenten tyckte jag det skulle vara jätte tråkigt att sluta, att skiljas från alla, startade första gråtattacken med klassen.

Sen tog det typ stopp, sen fattade jag inte vad som hände. Jag fattar nog fortfarande inte att jag faktiskt tagit studenten, allt gick så fort i slutet. Men jag vill faktiskt inte tillbaka. Jag är klar med Forshaga, det fanns en mening med att det bara var tre år. Det är nu jag ska starta mitt liv på riktigt, jag behöver inte vänta längre.

Det är nu jag faktiskt har tid på riktigt att träna min hund, det är nu vi kanske kan komma någon stans (förhoppningsvis ;) )

Men det är skillnad nu, jag måste gå ut och träna själv istället för att få med mig några stycken. Jag kan inte ringa ett samtal till en vän om jag är ensam och har tråkigt. Det känns det, men det är väl kanske så det ska va inte vet jag.

Att man ska ha en jätte bra tid med underbara vänner, en tid som till slut blir olidlig så man måste därifrån.

Men det var ju inte vännerna man ville ifrån.

Nu måste jag bygga upp något nytt och se fram emot tills jag får träffa mina vänner igen!

Det är tur att jag har min pojkvän hos mig! <3