Det är konstigt det. Har man jobb vill man ha mer jobb. Har man ett boende vill man ha större. Har man för mycket fritid vill man ha mer fritid. Har man barn vill man ha mer barn. Och så vidare.
Ibland undrar jag hur jag tänker egentligen, kan jag inte bli nöjd någon gång? Fast samtidigt så kanske det är bra att inte vara helt nöjd. På så vis fastnar jag inte, utan siktar framåt hela tiden. Jag har en motivation till att komma framåt.
Att vilja ha lagom mycket i rimliga gränser vore det bästa. Tyvärr så är det inte så för mig. När jag väl har siktat in mig på ett mål så är det svårt att släppa det. Jag vill gärna avslutat det jag påbörjat, oavsett vad det är. Ibland så har jag omöjliga drömmar och måste då släppa dem för ett tag framöver.
När det gäller jobb så tror jag det är bra att sikta framåt. På så vis har jag ett mål som jag då siktar mot. Jag nöjer mig inte med att bara vara timvikarie. Jag vill ha mer. Därför pluggar jag nu mera och har möjligheten att sedan söka tjänster. Men tjänsterna kommer inte ramla över mig utan jag måste kämpa för det. Hela tiden måste jag kämpa och inte ge upp. Ta reda på vad jag vill och utveckla det därifrån.

Att lägenheten har krymt är också en sak som grämer mig. Vi behöver plötsligt mer plats och jag vill se förändring nu, inte imorgon. Men jag får lugna mig, vänta tills det kommer ett bra erbjudande och nöja mig så länge.
Jag har alltid varit så att jag vill att saker och ting ska ändra sig nu på direkten. Vill jag ha ett jobb då söker jag som en tok ett tag framöver, tills jag ser att jag inte kommer få något på stört. Då ger jag upp istället. Allt eller inget.
Fullt ös, medvetslös!

Nu ska jag sikta framåt mot massa plugg tills sommaren anländer. Till sommaren har jag sex veckors jobb att se fram emot.