Ingen har sagt att det ska vara lätt att bli vuxen, men var det tvunget till att vara så här svårt?

I många år har man längtat efter att ta studenten och göra vad man vill med sitt liv. Sen när man väl hamnar där längtar man tillbaka, tillbaka till tryggheten.

Ända sedan jag tog studenten (och även ett tag innan) har jag sökt jobb. Allt möjligt på olika ställen. Jag har haft jobb sedan jag tog studenten. Det kanske låter som att jag inte är nöjd med mitt jobb, men de är inte det de handlar om.

Jag är nöjd med jobbet, tjänar bra. Men jag vill börja bygga upp mitt liv nu.

Vill skapa mitt liv med min pojkvän. Är det så konstigt? Att jag inte vill bo 15 mil ifrån honom? Att jag vill ha mitt eget och inte bo hemma? Visst, visst jag ska inte klaga. Men klagar man inte kan man heller inte få det bättre.

Jag känner hela tiden att jag ju längre tid jag bor här desto latare blir jag. MEN jag söker jobb! Jag ger inte upp!

Ringde till två jobb idag, jag tycker inte om att ringa till okända personer sådär. Men jag vågade och blev inte helt avvisad.

Det ger mig lite hopp.

Om någon har något tips på vart jag kan söka jobb i Skövde-Mariestads området så är det varmt välkommet!

Jag SKA ha jobb! Det finns inget annat för mig. Vet bara inte när det blir eller vart.

Mycket tankar snurrar runt i mitt huvud, hit och dit. Jag ska ju ha jobb men vad händer innan jag får jobbet? Borde jag låta det ta den tid det tar även fast jag inte vill?

Rulles tass är snart läkt! Vi ska vara med på KM i bruks snart och jag hoppas han har vilat sig i form. Blir en chansning men man behöver inte göra allt seriöst. Ska bli kul! Ska göra det för att testa honom och vårt samarbete samt bli taggade till mer träning! Får inte glömma bort honom i allt annat.