Att gå från tryggheten man har i skolan till att fullständigt ändra sin vardag är svårt.

Att skolan faktiskt är en trygghet upptäcker man inte förrän skolan är slut. När man inte har tryggheten längre.

Jag började förstå det ett tag innan i för sig, började känna pressen. Fick lite smått panik. Vad gör man när man inte går i skolan?

Jag hade ingen aning har ju alltid gått i skolan. Dessutom är jag en person som inte är så bra på att ta det lugnt. Får panik när jag är sjuk och inte orkar göra något, blir rastlös direkt.

Så jag kände att jag var tvungen att fixa något, något jobb av vilken sort som helst.

Det löste sig, faktiskt. Jag började jobba måndagen efter studenten, något jag aldrig trott på.

Började på en fabrik i två veckor, sedan fick jag ett sommarvikariat inom hemtjänsten och nu är jag tillbaka på fabriken. Har varit här i två månader nu och än vet jag inte om det blir längre.

Okej, jobbet har löst sig än så länge. Men jag kan inte slappna av än. För det första får jag bara en månad i taget och vet inte när det tar slut, jag kan bli arbetslös nästa vecka eller nästa månad. Så jag måste alltså söka jobb även fast jag har ett heltidsjobb nu.

Dessutom ska jobbet vara på en annan ort, närmare Adam. Jag måste hitta jobb där och vi måste hitta en lägenhet så att vi har någonstans att bo. Det är inte lätt att hinna med när vi jobbar heltid båda två. Men det ska gå!

Just nu jobbar jag på fabriken för att få lite mer tid känns det som. En till månads jobb ger mig ännu en månad att söka nytt jobb. Så jag hoppas på det. Fast jag har inte mycket tid över.

Men utan jobbet hade det varit ännu värre.

Utöver detta ska jag ta hand om min hund och även mig själv ibland. Vi hade börjat komma in i träningen riktigt bra faktiskt. Men nu blir det inte så mycket då han har ett sår vid tassen. Men när det har läkt blir det träning!

Att bo hemma och jobba låter kanske som ett lätt liv, ett lyxigt liv. Men för mig är det inte de. Jag säger inte att jag bor hemma utan är här bara för tillfället. Jag tillåter inte mig själv att säga att jag bor hemma. På så sätt har jag en motivation att söka jobb och lägenhet. Jag har knappt öppnat flyttlådorna.

Tiden efter studenten har varit som en bergochdal-bana. Omställningen från skola till jobb är stor, det är stor skillnad.

Speciellt när man är van vid att bo själv, ta hand om sig själv osv och sen helt plötsligt bo hemma.

Visst jag har möjlighet att spara pengar nu, men det betyder väl ändå inte allt?

Jag vill liksom börja mitt liv, så som jag vill ha det. Just nu känns det mest som att jag jobbar.

Men jag ska inte klaga!

Fast utan klagandet kanske jag hade stannat upp, inte orkat bry mig. Nu har jag hela tiden något som sporrar mig för att det ska bli bättre.

Nu ska jag förstätta att lära mig hur vuxenlivet faktiskt fungerar.