Jag glömmer lätt bort att stanna upp och tänka efter vad som förändras.

Vardagen går och jag fattar inte riktigt vad som häner jag bara flyter med.

Det har snart gått ett år sedan jag tog studenten.

Jag har gått från en fattig student till en som kan betala räkning med de pengar som jag själv tjänat ihop. Konstigt faktiskt.

Jag bor inte längre i en studentlägenhet utan en lägenhet med min pojkvän som vi betalar och har ansvar för, konstigt.

Jag måste nog tvinga mig själv att ibland stanna upp och tänka efter.

Allt är inte perfekt, man kan inte få allt på samma gång. 

Jag saknar mina vänner varje dag, jag hinner inte åka och hälsa på min släkt så ofta jag vill. Men Adam har släktingar i stan och jag har lärt känna en del utav hans vänner. 

Jag dör av längtan tills jag får träffa mina Forshagavänner igen men tyvärr är Sverige långt och vi har skaffat "nya" liv som tar tid. Det är bara så och det är väl meningen också. Det svåra är att hålla kontakten och inte glömma bort att de finns kvar om även långt bort.

Jag har ännu inte lärt känna några som jag kan träna hund med, men det är svårt när jag jobbar som jag gör och så. 

Dock ser jag ett ljus i tunneln nu, till sommarn går jag på schema och kan försöka planera in hundträningar bättre. Sen hoppas jag på en bättre och mer planerad höst.

Träningen går inte riktigt som planerat just nu men hoppas på att det blir bättre :) 

Alltså det går framåt i livet. Jag har kommit fram till att allt behöver inte ordnas just precis nu, jag har hela livet framför mig. Jag tar ett steg i taget. Livet rullar ju faktiskt på ganska bra ändå. Även fast det inte går att planera så mycket ;)

Har förberett en paj och skall nu ge ut mig på en liten springtur och när husse (aka Adam) kommer hem skall vi till klubben :D