Börjar med lite bilder.

De två första är ifrån filmen "Jag saknar dig", en otroligt fin och bra film. Man blir verkligen påverkad av filmen.

Den handlar om två enäggstvillingar, den ena dör i en bilolycka. Det är deras kompis som kör bilen. Den är hemsk men väldigt bra gjord.

Den sista bilden hittade jag på facebook som en vän hade lagt upp. Mycket bra ord skulle jag vilja säga. För lite sådär känner jag mig som oftast.

Jag tänker jämt och ständigt vad jag ska göra med min framtid. Att jag måste komma på det nu så att jag hinner med att utbilda mig innan jag blir typ gammal. Men herre gud, kan jag inte bara lugna ner mig lite! Släppa pressen på mig själv lite? Tyligen inte. Jag känner mig stressad utav mitt eget liv.

Det känns som att jag glidit på ett bananskal i snart ett år. Det har snart gått ett år sedan studenten, och vad har jag gjort med det året? Ingenting känns det som!

Det har alltså snart gått ett år sedan jag träffade några av mina bästa vänner, mina vänner som jag träffade varje dag innan.

Jag kommer aldrig glömma första höstlovet i ettan. Då träffade jag min dåvaranade sambo i Göteborg. Det hade inte ens gått en vecka sedan vi träffades och vi var verkligen överlyckliga över att få träffas!

Jag kommer aldrig glömma en annan stund med samma person i trean. Då vi hade nationella prov i svenska, muntligt. Det hon berättade om fick mig att tänka tillbaka på tiden som varit. Hur jag faktiskt sett henne utvecklas.

Tiden i Forshaga kommer jag alltid komma ihåg, kommer aldrig, aldrig glömma. Den betydde alldelles för mycket.

Jag kan komma på mig själv när jag ser någon gå runt i jaktkläder och le inombords. Tänka tillbaka på att så såg alla ut i skolan, utan att man reagerade, det var en helt vanlig vardagsstil. Gick någon runt i flytoverall fick man istället för konstiga blickar (som man skulle fått var som helst annars) frågan; "Har du varit ute, hur gick det?" 

Jag saknar det, jag skulle ljuga om jag sa något annat. 

Jag har tagit studenten, jag har något slags jobb, jag har flyttat ihop med min pojkvän, jag har börjat vuxenlivet på riktigt. Jag har mycket utav det som många nu väntar på. Det som många nu räknar ner till. 

Jag tänker ofta tillbaka och tänker istället; har det redan gått så lång tid? Vad har jag gjort med min tid?

Istället borde jag låta det ta tid, njuta av livet som det är. Jag har det bra, jag måste sluta tänka tillbaka.

Jag borde tänka tillbaka på de fina stunderna och minnas, le för mig själv och tänka på hur bra det blir när vi träffas igen. För vi kommer träffas igen, och det kommer bli bra, vi måste bara låta det ta den tid det tar.