Än har jag inte fattat, trög som vanligt ;) Det har jag nog fått efter Elii <3

Antingen har jag stängt av känslorna eller så tyckte jag det car skönt att ta studenten. Känslan är konstig

Känslan jag får efter alla som säger grattis till studenten, vadå grattis? Grattis till att jag inte får träffa mina vänner lika ofta? Än tar jag inte in det där ordet "grattis"

Tänker och ser på alla andra som tar studenten på andra ställen i Sverige som är som lyckligast just nu. Sen tänker jag tillbaka på våran student, alla grät, ingen ville gå därifrån. Såg vissa gråta som jag aldrig trodde jag skulle få se gråta, alla var berörda. Det var svårt att gå därifrån, ville stanna kvar. Någon timme senare var alla påväg till olika ställen, ingen åt samma håll igen.

De som tar studenten från en så kallad "vanlig" skola kommer aldrig förstå, aldrig riktigt. Det är bara de som gått på Forshaga Akademin som förstår och kommer förstå, så är det.

Men än har jag inte fattat. Vill nog inte fatta riktigt heller. Det kommer bli värst efter sommaren, då vi egentligen borde träffas igen men inte kommer göra. När alla som går kvar på skolan skriver att de ska till Forshaga igen och jag inte ska, då kommer det kännas.

Än så länge är det ju bara ett så kallat "sommarlov"

Ska jobba mesta delen av sommaren och leta efter nåt mer jobb samtidigt, för jag ska ju inte till skolan igen.

Svarade i veckan på en fråga; "Jag går inte i skolan"

Kändes konstigt men också så självklart på något vis.

Tänker hela tiden på framtiden, hur den ska bli, hur jag ska göra för att det ska bli så.

Försöker planera Rulles träning så att vi kommer igång på riktigt och faktiskt kommer nå vart, nu kan

jag ju inte skylla på att jag går i skolan och inte hinner ;)

Tänker på allt jag ska göra med mina fina vänner i framtiden :)

Fördelen nu är att man bara behöver umgås med dem man vill ;)

Och tänk vad glad man blir när man väl träffas igen.

Redan från första veckan har Forshaga varit speciellt, det var meningen.

Vi visste att det bara varade i tre år och det var väl de som var meningen.

En klok vän (tror det var Cissi <3) sa att vi har ju faktiskt hela livet framför oss att skapa nya minnen <3