Det skrivs inte så mycket här nu för tiden, anledningen är att det inte händer så mycket. Egentligen borde jag väl kunna hitta på massa eller iaf njuta av att vara ledig. Men inte, isället längtar jag och nästan räknar dagar tills jag ska upp till Forshaga igen.

Det nästa roliga som händer är inte förrän om drygt en vecka. Då ska jag och mamma åka till Ullared, sen är det Sm! Det har jag längtat efter länge, för det är alltid kul att åka på Sm och i år är det nära också.

Egentligen skulle jag jobbat en massa och knappt vart leddig alls under sommaren. Men så blev det inte. Jag har jobbat två veckor och haft praktik i tre. Sen har jag bara åkt fram och tillbaka mellan mig och Adam. Jag ska väl inte klaga, har ju fått umgås med min pojkvän en massa så istället. Men jag behöver ha något och göra!

Jag skulle kunnat ha pluggat en massa körkort under tiden. Lite har jag pluggat och blivit lite bätte på å köra, men det skulle kunna vart bättre.

Jag skulle kunnat ha tränat Rulle en massa, men min inspiration är liten. Jag behöver Forshaga, där finns min inspiration.

Jag har tänkt massa på hur det blir efter studenten och hur gärna jag vill leva det livet. Men sen har jag kommit på hur hemskt det kommer bli, hur mycket jag kommer sakna alla där uppe. Hur mycket jag kommer sakna mitt liv där uppe.

Men det är väl meningen att det ska vara så. Man måste hitta nya utmaningar i livet.

Det känns hemskt, men jag minns knappt vad jag gjort för roligt i sommar, minns bara att jag längtar till Forshaga. Jag längtar till och med till skolan. Till att ha en riktigt vardag igen. Att vara ledig är jobbigt för mig. Jag har inga riktiga rutiner. Kommer knappt ihåg när jag senast var ute med hunden eller när han fick mat. Ibland får han vara ute jätte ofta och ibland tar de jätte lång tid innan han får komma ut.

De två veckorna jag jobbade gjorde jag iaf vettiga saker. Jag jobbade, och när jag kom hem var jag tvungen att vara intensiv för att hinna med allt. Så då låg jag inte på latsidan utan gjorde en hel del.

Jag kan snart skicka in till guinnes rekord bok i att klaga känner jag. Inget är någonsin bra. Jag får helt enkelt lära mig att ta vara på så som det är.

Men det kan inte ändra något just nu, jag saknar livet i Forshaga!